Halloween

När man vaknar upp på halloween med feber, två olika virus och en infektion borde man få tycka synd om sig själv. Och jag orkade faktiskt tycka synd om mig själv och ligga halft död i soffan till klockan tre. Sen var det nog enligt mig. Man är inte sjukare än man själv gör sig. Så jag tog på mig varma kläder, vinterjacka och skor och gick ut i kylan. Och ja det var kallt, precis som väderprognosen visat. Borde väl gratulera SMHI för att ha gjort en korrekt prognos för en gångs skull. Trevligt för dem. I alla fall så var det väldigt uppfriskande med luft och när jag kom hem var det bara att sätta på datorn och köra igång lite Foo Fighters och AC/DC. Så visst, min kropp kan väl få vara lite sjuk om den vill men jag tänker inte bete mig därefter.

Min vän Helene gjorde en grymt snygg tatuering idag. Jag känner att det snart är dags för mig att göra min. Men den måste vara helt perfekt för den kommer ju sitta där hela livet. Men snart så...

Genialisk?

Hur fan kan man få VG- på ett matteprov när man inte förstår någonting av det man gör? Jag antar att jag helt enkelt är för smart att inte ens jag förstår vad min hjärna gör. Man kan ju inte klaga liksom.

Jag har bestämt mig för att inte äta tsatsiki på ett bra tag för smärtan jag har för tillfället är inge vidare. Och svullnaden... men det sägs ju att det är sexigt med stora och fylliga läppar. Eller?

Nu ska jag sätta mig på ett tåg till Lindesberg. I'm a working woman you know. På vägen dit tänker jag utsätta min öron för orgasm.

She likes rock 'n' roll

Bowling med pappa och Matilda idag. Pappa vann... med en poäng från mig. Det sved lite då jag vant mig vid att vinna men man kan ju inte alltid vara bäst (hrm). Sedan bar det iväg till en grekisk restaurang där vi bjöd pappa på middag. Jag älskar den restaurangen, och jag älskar mat. Mätta rullade vi, nej okej vi gick väl därifrån och tog bilen hem. Och med högsta volym på stereon lyssnade vi på AC/DC s nya platta. Jag hoppas så att det går min väg! Fatta, backstage liksom! Skulle bli så svårslaget.

She digs rock ‘n’ roll,
She likes rock ‘n’ roll,
You want rock ‘n’ roll,
I need rock ‘n’ roll everyday,
And all through the night

Earth song

What about sunrise
What about rain
What about all the things
That you said we were to gain...
What about killing fields
Is there a time
What about all the things
That you said was yours and mine...
Did you ever stop to notice
All the blood we've shed before
Did you ever stop to notice
The crying Earth the weeping shores?

Höstlov

Höstlov. Vanligtvis skulle jag redan vara påväg någonstanns. Förmodligen mot Norrköping, Södertälje eller Vadstena. Men nu måste pengarna prioriteras på annat för ett tag framåt, även om jag smått börjar längta ihjäl mig. Istället får det bli mitt första lov jag spenderar helt och hållet hemma men det kommer inte bli sämre för det, bara lite ovant. Ett undantag är ett besök hos Sven i Linköping som jag hoppas blir av. Och sen har vi ju "the big party" som kommer bli årets absoluta höjdpunkt bara för att det är vi som fixar.

Bush + Börs = Usch
Förra veckans "tygkonst" på torget här i Lindesberg. Fyndigt.
Skulle kunna uttala mig mycket om vad jag tycker om den mannen men tyvärr skulle det bara innehålla massor av fula ord och anklaganden. Jag nöjer mig med att istället skriva att han snart med säkerhet kommer avgå. Bara inte en värre krigsfanatiker tillträder den höga maktpositionen...

Man in the mirror

As I, turn up the collar on
my favourite winter coat,
this wind is blowin' my mind.
I see the kids in the street,
with not enough to eat.
Who am I, to be Blind?
Pretending not to see their needs.

Var på en föreläsning idag om Israel och Palestina konflikten. Det är så otroligt mycket man inte vet som man borde veta, så mycket som medierna inte visar och så mycket som man borde hjälpa till med. Alla världens ledare vet vad som händer på västbanken, de vet att det inte går till som det borde. Våld löser ingenting, det bara provocerar människor till att använda sig mer av det och till slut blir det en del av deras vardag. De små barnen måste gå igenom såkallade checkpoints, där militärer med stora vapen tittar igenom deras väskor, för att ta sig till skolan. Gator är avstängda för palestiner och 630 olika hinder finns för att minska deras rörelsefrihet.
"Det är ockuperat"
Snarare invaderat.
Men någon gång måste de på allvar börja förhandla om fred för ingen vill väl egentligen leva i ett land där hatet gör vardagen till ett helvete? Varken för den ena eller den andra parten.


I'm gonna make a change,
for ones in my life.
It's gonna feel real good,
gonna make a difference
gonna make it right.

Toto - I will remember

I was born in the land of the sun

And the tall green grass

And I don't understand

How all this is come to pass

How we've come to surround ourselves

In a sea of thieves

In a land without learning

Only the fools believe

Besvikelse

Jag är arg. Hur fan kunde jag missa biljettsläppet? Slutsålt på 11 minuter. Det spelar ingen roll. Jag ska på något sätt få tag i biljetter, så är det bara.

Det ska bli en del ändringar. Jag ska gå från kravlös till det där med att ge och ta. Det sistnämnda alltså. För det första vet jag redan allt om.

Saturday night live

Mycket hellre går jag på en bra spelning än hoppar mig svettig till någon trance låt som inte ens har någon mening.

Pappas band hade spelning på folkan denna kväll. Jag vet redan att de är för bra för att vara kvar på det stadiet men ändå lyckas de alltid överraska mig. AC/DC har som alltid varit deras grej och de slår som vanligt alla med häpnad. De gjorde en grym version av Bon Jovis "Livin' on a prayer" och de fick håren att resa sig med "Bed Of Roses". Jag älskar hur de gjorde Alter Bridges "Brand new start" att bli ännu bättre och jag lutade mig nöjt tillbaka när introt till "Here I Go Again" av Whitesnake strömmade ut genom högtalarna. De sopade rent mattan rejält denna kväll.

Fan, vad jag älskar bra live musik.

Att vara beroende

Till alla som med gapande munnar stirrade på mig i bussen. Ja, jag tycker om godis. Lite för mycket kan jag väl erkänna. Börjar nästan luta mot ett beroende. Men vadå? Jag är varken rök- snus- eller drog-beroende utan väljer då hellre att vara godisberoende. Jag menar, någon osund ovana tycker jag är mänskligt.

Har mycket att se fram emot den kommande tiden. Börjar med en heldag i Stockholm imorgon.

Knew the signs

Det är läskigt att bli sådär sjuk att man inte kan ta hand om sig själv. Allt försvinner och en sådan enkel sak som att öppna ögonen kräver plötsligt all din viljestyrka. Hur det är att vara frisk och full av energi har du inget minne av och att du har en vecka framför dig, full av förpliktelser som skola och prov finns inte längre. Det enda du gör är yrar i drömmar som varken har ett mål eller slut. Mina drömmar dessa dagar bestod av siffror, långa rader med siffror. Och i varje rad med siffror fanns alltid ett kommatecken med. Siffror överallt. Ja, såhär efteråt förvånar det mig att jag inte blev mentalt galen. Det fanns ingen mening och ingen logik men jag antar att det var så min hjärna sysselsatte sig medans resten av min kropp arbetade för att få ur febern. Men det värsta är ändå att man vid sådana tillfällen, då man förlorar sig själv plötsligt blir beroende av någon annan. Och jag tycker inte om att vara beroende av andra. Jag tycker om att klara mig själv. Men nu har jag äntligen fått tillbaka mig själv och snart är jag på fötterna igen. Och då med mer livsglädje än någonsin.

Och när jag ändå bara ligger hemma och orkeslös kan jag passa på att uppleva lite nostalgi som Pippi Långstrump.

Annika: Men Pippi, du kan väl inte blåsa trumpet heller?
Pippi: Hur kan jag veta det om jag aldrig provat?

Det är en kvinna det.

Falling Slowly

Såg en väldigt bra film nyss, "Once". Storyn var väldigt simpel men det var musiken som gjorde den så fantastiskt bra. Satt och hade gåshud i en och en halvtimme. Det bästa är att de som spelar musiken i filmen är ett band i verkligheten, The Swellseason. Och ännu bättre var ju att de kommer till Stockholm i november. Det lite sämre är att åldersgränsen tydligen är 20 på den spelningen. Väldigt synd. Hade gärna sett dem.

Once - Falling Slowly (Glen Hansard, Marketa Irglova)

I don't know you
But I want you
All the more for that
Words fall through me
And always fool me
And I can't react
And games that never amount
To more than they're meant
Will play themselves out

Take this sinking boat and point it home
We've still got time
Raise your hopeful voice you have a choice
You've made it now

Falling slowly, eyes that know me
And I can't go back
Moods that take me and erase me
And I'm painted black
You have suffered enough
And warred with yourself
It's time that you won

Take this sinking boat and point it home
We've still got time
Raise your hopeful voice you have a choice
You've made it now
Falling slowly sing your melody
I'll sing it loud

Ostadigt men lyckat

Ostadig har jag nu tagit mig hem. Glad och lite onykter men en aning förvirrad över kvällen. Jag lyckas alltid få allting så dramatiskt, även om jag faktiskt inte lyfter ett finger för att få det så. Men kvällen blev mer än lyckad och replikerna, ja vad ska man säga Helene? De var väl på sin topp antar jag? Aldrig varit med om något liknande. En intressant kväll, också en billig sådan då Örebroarna äntligen fattat det där med att bjuda på alkoholen. Och kan jag säga annat än att vi ännu en gång var kungarna på dansgolvet? Våra nya och otroligt heta moves kommer definitivt utvecklas under hösten.
Det enda negativa jag kan säga om denna kväll var väl idioten på bussen. Men sådana ska det väl också finnas.
Borde jag sova nu? Det enda jag vet för tillfället är att mina händer luktar champagne och att det tog alltför lång tid att skriva detta inlägg utan stavfel.

Torsdag

And I can feel the beat,
my feet starts moving.
I think I'm back,
back on track.

When you were young

Rensade min låda igår. Ni vet en sådan där låda där man lägger allt man vill spara. Längst ner i botten hittade jag en dikt jag skrev när jag var tio år och gick i fjärde klass. Jag tänkte att det skulle stå något i stil med "Solen skiner. Gräset är grönt. Jag leker kurragömma. Det är skönt." för det är ju vad tioåringar normalt skulle skriva. Istället läser jag:

I skymningens ljus
går jag och drömmer
längs strandens mjuka sand.
Som värmer så om hjärtat,
som solens starka strålar
som lyser i solnedgångens brand.

Jag kan erkänna att jag vände några gånger på pappret för att se om det verkligen stod rätt årtal. Och efter ytterligare några minuters funderande mindes jag plötsligt allting. Lärarna hade blivit så förbluffade när jag lämnade in den att de utredde om jag verkligen skrivit den själv eller om jag fuskat. Men efter många tårar från min tioåriga och oskyldiga sida gav lärarna med sig och skickade in dikten till någon tävling. Hur det gick för den har jag tyvärr inget minne av.
Barn är fascinerande. Det var som när jag förra veckan satt och åt i köket hemma hos mamma och min lillebror (också han tio år) kommer in och räcker fram ett papper han skrivit på. Det visade sig vara en väldigt bra berättelse han bara "slängt" ner på ett A4. Oj, det måste ha tagit lång tid tänkte jag eftersom att min bror tänker väldigt mycket och tar därför lång tid på sig. Men nej, den där hade bara tagit honom en kvart att skriva. En kvart?! Om jag kunde ha minst lika bra inspiration och fantasi som när man är liten skulle jag ha fått nobelpriset i litteratur nu. Vi borde inte ha så bråttom med att bli vuxna.

Så vad säger du, ska vi ta en risk?

Play on

Repeat repeat repeat
And when you are ready,
move forward before you loose track.
Play play play

Jag har börjat skriva igen. Positivt, ja.
Nu fattas bara en sista-minuten resa härifrån för ett tag.

Vita fingrar

Typisk måndag med My.

Några gröna fingrar har jag aldrig haft. Ser inte något nöje i att gräva i jord och plantera växter. Men vita fingrar har jag bokstavligen för tillfället. Jag är tydligen ganska bra på att måla. Men om jag ger mig fan på att kunna någonting så lär jag mig det, så är det bara (vilket betyder att jag blir förbannad när jag är dålig på något). Fast måla om ett rum är ju inte sådär väldigt komplicerat. Den enda haken är att jag är ganska kort så jag behöver en stege för att nå upp. I alla fall är väggarna ljusare nu, imorgon blir de vita om det går åt det håll jag vill.

Tittade nyss på Notting Hill. Kom fram till att om det inte vore för "Spikey" skulle filmen vara otroligt smörig. Det är den i och för sig redan men ändå på ett bra sätt. Kan väl erkänna att jag gillar smörigt... men jag gillar också det mesta. "Spikey" är i alla fall klockren och jag skulle aldrig i hela mitt liv klara av att ha honom som inneboende.

Märks det att jag är rastlös? Ja, självklart eftersom jag nu bara skriver massa obetydligt nonsens. Men det kan vara skönt ibland. Att inte gräva så djupt.

November rain, love it.

Painting

Kreativ helg. Målar om mitt rum, spelar piano, pluggar och skriver (och lyssnar på musik).
Helene kom över en sväng denna kväll och vi tittade på Idol. Lars, honom gillar jag. Självklart spelade vi sedan lite piano och gitarr. Helene lärde mig första versen i låten Never Alone med Barlow Girls. Efter att vi pratat sommarminnen blev jag hungrig och bjöd henne på makrills-toast. Hon kilade hemåt för ett par timmar sedan och jag vet inte varför jag fortfarande är uppe. Antar att jag tänker för mycket, därför ska jag äntligen gå och lägga mig. Ögonen svider.