Rensade min låda igår. Ni vet en sådan där låda där man lägger allt man vill spara. Längst ner i botten hittade jag en dikt jag skrev när jag var tio år och gick i fjärde klass. Jag tänkte att det skulle stå något i stil med "Solen skiner. Gräset är grönt. Jag leker kurragömma. Det är skönt." för det är ju vad tioåringar normalt skulle skriva. Istället läser jag:
I skymningens ljus
går jag och drömmer
längs strandens mjuka sand.
Som värmer så om hjärtat,
som solens starka strålar
som lyser i solnedgångens brand.
Jag kan erkänna att jag vände några gånger på pappret för att se om det verkligen stod rätt årtal. Och efter ytterligare några minuters funderande mindes jag plötsligt allting. Lärarna hade blivit så förbluffade när jag lämnade in den att de utredde om jag verkligen skrivit den själv eller om jag fuskat. Men efter många tårar från min tioåriga och oskyldiga sida gav lärarna med sig och skickade in dikten till någon tävling. Hur det gick för den har jag tyvärr inget minne av.
Barn är fascinerande. Det var som när jag förra veckan satt och åt i köket hemma hos mamma och min lillebror (också han tio år) kommer in och räcker fram ett papper han skrivit på. Det visade sig vara en väldigt bra berättelse han bara "slängt" ner på ett A4. Oj, det måste ha tagit lång tid tänkte jag eftersom att min bror tänker väldigt mycket och tar därför lång tid på sig. Men nej, den där hade bara tagit honom en kvart att skriva. En kvart?! Om jag kunde ha minst lika bra inspiration och fantasi som när man är liten skulle jag ha fått nobelpriset i litteratur nu. Vi borde inte ha så bråttom med att bli vuxna.
Så vad säger du, ska vi ta en risk?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
OJ vilken fin dikt du skrev :O jag skulle inte ens kunna skriva en dikt idag :D
dryga lärare som inte trodde på dig bara för att du var begåvad!
jag har skrivit en bra dikt i mitt liv, jag kan dela med mig den i min blogg :D
jag var nog den som var barn längre än alla andra. men jag önskar fortfarande alldeles för ofta att jag var barn igen. det är nog en del av att växa upp oavsett hur gammal man är när man gör det. när man är liten längtar man efter att bli vuxen och när man är vuxen längtar man tillbaka. jag saknar den där färska entusiasmen till allt, skolan, lek och bara dagen. Jag saknar också tryggheten. När vi var små skapade våran familj en trygghet åt oss (de försökte iaf) och nu måste vi lära oss att göra det själva. världen är så stor. det är kul att upptäcka, men det är även kul att slippa slita och njuta av färdigserverade rätter... åh. om vi ändå var små
Skicka en kommentar