Tisdag

Tittade runt på youtube och hittade plötsligt min farbror Stigs gamla band.
Faktiskt riktigt bra och Stig är en otrolig sångare.

http://www.youtube.com/watch?v=UxUQTwRUMCc

Svårformulerad

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.
Det kanske räcker med att säga att jag inte ville gå ur den där bilen igår.

Lapdance 50 kr

Och kammade vi hem det? Ja, självklart gjorde vi det! Sålde för 690 kr på fyra timmar och tror vi sedan kom fram till att vi var bäst i alla tre klasserna. Ölkorven gjorde sitt, men kan också bero på vårat breda sortiment. Eller så är det bara för att vi är så otroligt snygga som vi lockade till oss kunder. Funderade på att erbjuda lapdance för 50 kr men vet inte om det skulle ha uppskattats sådär mitt på dagen på Stortorget. Men vi lyckades ändå! Riktigt rolig dag och bättre väder kunde man inte ha fått. Om jag inte vore så ointresserad av ekonomi skulle jag helt klart starta eget.

Väntan i takt

Sitter i skolan och väntar på bussen. Det lite tråkiga med att bo ett par mil utanför, närmare sagt 4 mil utanför är all denna väntan. Men det gör ingenting, bara jag har musik i öronen kan jag vänta nästan hur länge som helst.

Vi har företagande dagar nu och imorgon ska vi "driva" vårat företag i fyra timmar. Måste ju erkänna att det inte skulle förvåna mig om vi kammar hem det här totalt. Det är bra med kontakter och alla är pepp så det kommer bli riktigt kul!

Fick förresten ett konstigt telefonsamtal idag. En kvinna spelade in ett meddelande på min telefonsvarare:

"Hej, det var från barnavårdcentralen. jag såg just att du hade ringt angående Ludvig..."

Ludvig? Tänkte jag och fortsatte helt oförstående lyssna på hennes prat. Sedan insåg jag att det var ganska privat så jag lade på luren. Vad jag vet så har jag ingen son som heter Ludvig, inte heller vet jag om att jag bor på Värmdö.

Nu väntar en hel kvälls bakning.

------------------------------------------------

Senare.

Hm, bakning och Veronica Maggio visade sig inte vara någon vidare bra kombination. Inte heller att sjunga högt och dansa samtidigt. Tur att mamma inte är hemma och kan se hur köket ser ut. Jag kanske till slut får erkänna att jag inte kan göra fyra saker samtidigt.

Kolakakor och orgasmer

Eftermiddag, jag och Amanda är påväg till våra iv-val.

Amanda: Jennie, vi måste fika på Java någon dag.
Jennie: Jaha, varför då?
Amanda: De har världens godaste kolakaka där! Den är helt underbar. Jennie, den är till och med bättre än sex!
Jennie: Åh, så man får typ en sorts orgasm av den?
Amanda: Ja!
Efter en stund:
Jennie: Ska vi fika på Java efter skolan?

Jag kan säga att hon hade fullkomligt rätt. Besök på Java kommer det definitivt bli fler av.

Har en hemsk migrän så måste sova nu.


Förlåt, men jag får dig bara inte ur mitt huvud.

Skruvat samhälle

Nu har jag pumpat muskler. Eller ja, jag vill egentligen inte ha pumpade muskler. Jag vill bara att de ska vara tränade. Alltså inte se ut som typ Elektra i Gladiatorerna om ni minns det programmet. Sen är det bra att vara någolunda stark också. Jag och Hanna diskuterade kvinnovåld igår. Hon går en "världskurs" utanför Göteborg där de tar upp internationella frågor, ren allmänbildning helt enkelt. Sådant som alla egentligen borde veta. De hade i alla fall haft en genusdag förra veckan och en föreläsare hade varit där och pratat om att man omedvetet lär sig redan när man är liten hur tjejer/killar ska bete sig. Hon kom in på kvinnomisshandel/våldtäkter och som väntat ropar ett jävla stolpskott:
"Killar blir faktiskt också våldtagna av tjejer."
Öh... ja det händer väl. Men inte fan händer det ofta. Om jag läser tidningen och hittar en notis om en tjej som blivit våldtagen, tre timmar i sträck av fyra killar så blir jag hemskt nog inte särskilt förvånad. Jag tänker kanske "Usch, vad hemskt" och bläddrar sedan vidare. Hittar jag däremot en notis om att en/flera (tror förresten jag aldrig hört talas om att flera tjejer våldtagit en kille) tjejer våldtagit en kille, då blir jag förvånad. Tjejer behöver inte vara bättre för det men någon jävla anledning måste det ju finnas.
Den där föreläsaren berättade också om att när en tjej är liten och blir retad eller knuffad av en kille i skolan och hon går till fröken och skvallrar så säger oftast fröken snällt:
"Men han är nog bara kär i dig."
Vad ger det för bild över hur man ska bete sig som tjej eller kille? När jag tänker tillbaka själv så känner jag igen det så väl. Jag har bara aldrig tänkt på det förut.

Nej, nu ska jag ta en välförtjänt dusch.

Lördagar

Kom på mig själv när jag satt på bussen igår att jag inte tänkt en tanke om vad jag skulle göra idag, imorgon eller veckan efter det. Jag brydde mig bara om det jag gjorde just då och släppte allt annat. Jag bekymrade mig inte för något utan lät allt bara flyta på som det ville. Jag måste erkänna att det var skönt att bara njuta av livet så som det var just då, just den minuten.
Jag tror jag lärt mig att sluta leta efter hinder och konsekvenser och ta allt som det kommer.

I guess I'm not afraid anymore

A Hard Rain's A-Gonna Fall - Bob Dylan

När vi började engelskan idag tog våran lärare på en låt på youtube "Bob Dylan - A Hard Rain's A-Gonna Fall", gav oss låttexten och tryckte på play. Det var en live-inspelning och Dylan själv var väldigt sliten till rösten och orden var svåra att tyda. Jag hängde med i texten men tänkte inte på vad orden betydde. När de 9 minuterna var slut berättade våran lärare att vi skulle gå till Stortorget där det var en utställning. Jag förstod fortfarande inte vad Bob Dylan hade med en utställning i Örebro att göra.
Vi tog på oss jackorna och gick iväg. Utställningen var utomhus, mitt på torget och jag har gått förbi den flera gånger men aldrig haft en tanke på att titta vad det var för något. Det visar sig vara en fotoutställning där temat är just denna låt "A hard Rain's A-Gonna Fall". Fotona visade svält, död, sorg, våld, klimatförändringar. Allt det där de flesta av oss blundar för. Och under varje foto fanns en mening från Bob Dylans låt. Under ett foto som var av ett barn som håller i ett vapen stod det:
"I saw guns and sharp swords in the hands of young children"
Medan jag studerade bilderna förstod jag plötsligt vad orden betydde, eller så kan man kalla det tolkning. Jag blev så otroligt berörd och ivrig att göra någonting, sluta blunda för allt och göra någon nytta.
"Det är inte vårat problem", vadå inte vårat problem? Klart som fan det är vårat problem! Det är våran värld och de är lika mycket människor som vi är. De har lika mycket rätt till ett bra liv som vi har. Det är bra att vi skänker pengar, det är det verkligen men jag tycker att fler kunde engagera sig, hjälpa till. Men jag förstår ändå de som inte orkar med allt elände i världen. Det är deprimerande bara att titta på nyheterna. Men jag tycker ändå att det är våran plikt. Sverige är ett rikt land jämfört med så många andra.
Och klimatförändringarna blir allt större men vi gör ändå inte så mycket. Visst vi har Kyotoprotokollet som ska få industriländerna att minska sina utsläpp av växthusgaser med 5 % till år 2012 och vi använder oss av alltmer miljövänliga produkter, handlar ekologiskt, sopsorterar och åker kollektivt men det räcker inte. Vi måste göra mer. Och om vi inte tar hand om våran jord kommer det inte ens att finnas något vi.
Det var en allt annan än angenäm lektion med ett brutalt uppvaknande. Men det behövs för att vi inte ska ta allt för givet. För att kunna förstå hur bra vi har det egentligen och att vi ska ta vara på all tid vi har fått och alla möjligheter vi har. Vi kan bli vad som helst, göra vad vi vill med våra liv.
Vi har frihet.


Bob Dylan - A Hard Rain's A-Gonna Fall

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I've stumbled on the side of twelve misty mountains,
I've walked and I've crawled on six crooked highways,
I've stepped in the middle of seven sad forests,
I've been out in front of a dozen dead oceans,
I've been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, and it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin',
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin',
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,And it's a hard rain's a-gonna fall.

Muuusik

Sitter och lyssnar på låten vi spelade in i våras. Och som Anton sa blir den faktiskt bara bättre och bättre. Även fast vi knappast var några proffs så har jag nu slutat leta efter falska toner och börjat lyssna på den som vilken låt som helst. En annan anledning kan vara kära Emilia som under helgerna jag spenderat där kört låten på repeat i timtal, vilket då har resulterat i att jag inte alls tycker att det är pinsamt att höra mig själv längre. HAHA! Botad! Men det är också en väldigt bra låt så jag ska försöka att inte slita ut den för mycket.


Sum 41 - Pieces

I tried to be perfect
but nothing was worth it
I don't believe it makes me real
I thought it'd be easy
but noone believes me
I meant all the things that I said

Tisdag

Det är kallt nu. Jag tycker inte om kyla. Hade gärna slitit ut sommarkläderna ännu en månad, gått barfota ett par veckor till och att nätterna fortfarande skulle vara ljusa. Men vi bor i Sverige som under senare år fått ett allt mer varierande och oförutsägbart klimat. Undra vilka det kan bero på?

Men höst och vinter har vi ändå alltid haft, så länge jag kan minnas i alla fall.

Igår började jag och My på teater. Jag måste erkänna att jag var en aning nervös när vi klev in genom porten till Nya Teatern. Men det visade sig vara riktigt roligt och människorna verkar härliga. Alla har sin egen speciella personlighet och det gör gruppen ännu mer intressant. Jag har aldrig spelat teater på allvar förut, det kommer bli en utmaning.

Blundar du för att du inte vill se?

Jag behövde inte mer.

Det är inte ofta man känner sig sådär löjligt lycklig. Ni vet då man tänker att lyckligare än såhär kan man inte bli. Och även om man mår så bra att munnen inte kan sluta le så är man ändå rädd. Rädd för att bli sårad, att tyngdlagen brutalt ska tvinga en ner på marken igen. Det är synd att vi är så misstänksamma och tar så god tid på oss att bli just sådär lyckliga.

Vi minns tydligast de absolut bästa stunderna, då vi är sådär löjligt lyckliga.
Vi memorerar och förvarar dem på ett säkert ställe.
Oftast är de lyckligaste stunderna de kortaste men de är också de mest värdefulla.
De behöver inte vara för evigt. Det kan räcka med en kväll, en natt.
Men vi kan leva länge på de timmarna vi fick.

Jag behövde inte mer.

Rädsla

Har du någonsin känt dig osäker då du kommer gåendes i korridoren, varje morgon, fem dagar i veckan? Att du inte passar in i den här världen och att du är rädd för att inte räcka till, att inte vara bra nog?
De oundvikliga kategorierna. Vi har nördarna/töntarna, de populära, ensamvargarna, sportfånarna osv. Och så har det alltid varit och kommer förmodligen också alltid att vara. Skolan är något man inte kan gå igenom utan att ha fått någon form av stämpel. Och om den är sann eller inte spelar ingen roll, du kan inte förändra den förrän du antingen bytt skola eller lämnat den bakom dig. Jag har haft stämpeln slampa en gång i tiden. Jag förtjänade den inte. Jag har också haft stämpeln tönt vilket betydde att ingen ville vara med mig, jag blev en ensamvarg. En klasskamrat jag hade från ettan till nian har alltid varit en ensamvarg. Han fick utstå många kommentarer och alla tyckte att han var knäpp. Men det var hans eget val att bli ensamvarg, han tyckte om att vara mest för sig själv och grubbla om saker. Så vad var problemet? Han varken skadade eller sårade någon, han var bara han. Jag brukade leka med honom när jag var liten och jag minns att jag förundrades över hur intelligent han var. Han var speciell, det erkänner jag men vem är inte det egentligen? Om vi skulle strunta i precis alla "regler" och normer om hur man ska vara och bara vara oss själva så skulle vi inte vara så olika honom. Om jag ska vara ärlig avundas jag honom för att våga vara sig själv så ut i fingerspetsarna. Jag avundas i och för sig alla människor som skiter i vad andra tycker om deras kläder och om vilken stämpel de får. Jag å andra sidan försöker så gott jag kan att bara vara jag och inte bry mig om vad andra människor ska tycka om jag gör si eller så.
Men det kommer alltid finnas människor i de där korridorerna som inte kan hålla inne med sina kommentarer och domar.
Gör denne sig verkligen förtjänt till det eller är det bara något du slänger ur dig för att det är din åsikt?
Tänk om vi, under en dag skulle välja ut en person i skolan vi aldrig haft en tanke om att prata med och umgås med denne. Strunta i vart man "tillhör" och bara vara två människor som inte vet så mycket om den andre. Bara vara människor. Det skulle kunna gå väl eller inte. Det vet man aldrig. Det är likadant som när man går på en fest och träffar nya människor, man vet aldrig om framtiden involverar dessa personer.
Men jag vill tillägga att vi alla också är unga människor som försöker hitta vår väg och oss själva mitt i all kaos. Att göra det perfekt är en omöjlighet och att välja fel väg gör vi alla någon gång. Jag bara undrar hur det skulle vara om alla gav alla en chans att vara sig själva utan de där fällande kommentarerna som kommer ekandes efter en i korridoren.
Att ha en åsikt är lagligt men att såra någon som inte gjort sig förtjänt av det, är inte det en mer oskriven regel?
Jag tror att alla någon gång gått osäkra genom den där korridoren och undrat vad alla tycker om en. Det man nog egentligen skulle lära sig är att det enda som faktiskt borde räcka är att bara vara sig själv, fullt ut.

You've been...

Jag helt enkelt måste på ACDC nästa sommar! Inget ska hindra mig, jag ska ha biljetter!

Sound of the drums
Beatin' in my heart
The thunder of guns
Tore me apart
You've been.. thunderstruck

En kväll med kungen på gura

Efter nog den tråkigaste och regnigaste eftermiddagen i mitt liv kom pappa och Katarina hem och vi gjorde hemlagad pizza. Jag gjorde en vegetarisk pizza och den blev helt klart godast. Sen tog jag på mig regnjacka och regnbyxor och cyklade iväg till Helene. Det var mysigt värre med gitarrspel och sång och sen blev det cola med mycket prat. Vi delar många minnen, fast ibland var inte Helene med på noterna:

Jennie: Vet du vad jag kom på? Vi har firat midsommar ihop två gånger.
Helene utbrister: Vadå, är det midsommar idag?
Hahahaha, det var kul.
Sen fem minuter efteråt:
Helene: Men jag kan fortfarande inte komma på när vi firade andra gången...
Jennie: Det var i år ju.

Det blev en jättebra kväll och klockan hann bli ett innan jag cyklade hem igen och då hade regnet äntligen upphört. Och jag säger bara det. Helene, du och jag på dansgolvet om 60 år.

Nattinnebandy i nian som vi ägde. Helene skulle likna Marilyn Manson. Mig och Amanda kan man ju diskutera eftersom vi mest liknar prostituerade. Hrm...

Fredag

Första helgen sedan juni som jag inte har något speciellt inbokat, förutom att vi ska åka och träffa Sven imorgon och att jag ska kila över till Helene senare på kvällen. Men det är ändå en lugn helg jämfört med hur alla andra varit. Men jag tycker om att ha fullt upp, att resa runt.

Hellre ger jag mig av än stannar för evigt.

Men just den här helgen tar jag igen mig, samlar ny energi.

Back in the old days

Jag vill spela fotboll igen. Jag vill minnas den där känslan jag alltid älskade. Jag trodde faktiskt att jag skulle spela hela mitt liv, att det aldrig skulle få ett slut. Men så började det bli dålig stämning i laget, folk började hoppa av och plötsligt fanns det inget lag kvar. Vi som var kvar fick istället hoppa in i B-laget. Men då sa jag stopp. Att börja spela seriöst var tydligen inget jag ville ha. Jag ville spela utan krav, bara för att det var roligt. Så tog det helt plötsligt slut. Åtta år av mitt liv hade jag ägnat mig åt fotboll. Kan ni tänka er tomrummet?
Det och dans var alltid min befrielse, alltid en stor del av mitt liv. Jag kunde ha blivit något, det är jag medveten om. Men som med allt annat tröttnade jag. Åh, jag tröttnar på mig själv. Aldrig kan jag brinna så för en och samma sak en längre tid. Alltid måste jag ha omväxling och förändring. Men jag antar att det är så jag utvecklas bäst.

Helt onödig information om mitt förflutna. Men jag var bara tvungen att skriva av mig lite känslor.

Hur skulle du känna dig?

Har ni sett Happy Feet? En utstött, steppande pingvin som ger sig av för att ta reda på varör all fisk tar slut. Han blir tillfångatagen av människor (det är vad jag kallar det i alla fall) och sätts i en likadan "bur" som de här pingvinerna. Efter ett tag blir han helt knäpp och det lär de här pingvinerna också bli.Hur skulle du må ifall någon satte dig och tjugo andra människor i en liten bur med konstgjord miljö och aldrig får känna dig fri? Jag skulle känna mig kränkt, värdelös och som jag sa, bli galen. Men tyvärr kan inte djur tala vårat språk och då anser vi att vi kan bestämma över deras liv. Jag vet, jag som snackar så mycket, borde inte jag vara vegetarian? Jo, det är mitt mål. Jag jobbar på det.

Vad skulle du kunna göra för att hjälpa till?

Redan september

Jag åt, alldeles för mycket. Var längesen jag mådde så illa av att magen var full. Men gott var det även om det kanske inte var värt det. När jag skulle ta bussen hem kände jag tröttheten komma ifatt mig. Jag slog mig ner på ett säte och somnade direkt. Det kändes som det bara gått ett par minuter då jag slog upp ögonen och insåg att jag skulle av vid nästa hållplats. Fortfarande lika trött och sliten gick jag hemåt, när jag bara hade ett par hundra meter kvar snurrar allting till och jag tror att jag ska falla omkull. Till slut kommer jag hem och går raka vägen in till min säng.
Nu har jag 38 graders feber.

Jag har kommit fram till att jag tänker alltför mycket och talar på tok för lite. Cathrin har så rätt i det hon sa till mig.

Vi går mot höst

Idag kändes det bättre, lättare. En bra dag.
Min danslärare var bortrest idag så vi hade inget iv-val. Alltså fick jag sluta tidigare och jag kunde träffa Erika på stan ett par timmar. Vi åt på Bara Vara och strosade runt i affärer. Vädret var på topp och vi konstaterade att det kändes som en vårdag trots att det egentligen börjar dra sig mot höst. När jag satt i klassrummet och som vanligt tittade drömmande ut genom fönstret upptäckte jag att träden börjat skifta i färg. Hösten är vacker på sitt sätt men jag önskar ändå att det sen efter allt regnrusk kunde bli vår igen. Jag har aldrig tyckt säskilt mycket om vintern. Och när jag beslöt mig för att aldrig mer utöva någon vintersport då jag nästan förstörde mina knän helt så ser jag inget nöje alls i det. Okej, snö på julafton och nyårsafton men för mig spelar det faktiskt ingen roll. Snö eller inte så är det fortfarande jul för mig.
Men mysiga höstdagar med tända ljus och god mat är inte helt fel ändå.


There's a big
A big hard sun
Beating on the big people
In a big hard world