Det är inte ofta man känner sig sådär löjligt lycklig. Ni vet då man tänker att lyckligare än såhär kan man inte bli. Och även om man mår så bra att munnen inte kan sluta le så är man ändå rädd. Rädd för att bli sårad, att tyngdlagen brutalt ska tvinga en ner på marken igen. Det är synd att vi är så misstänksamma och tar så god tid på oss att bli just sådär lyckliga.
Vi minns tydligast de absolut bästa stunderna, då vi är sådär löjligt lyckliga.
Vi memorerar och förvarar dem på ett säkert ställe.
Oftast är de lyckligaste stunderna de kortaste men de är också de mest värdefulla.
De behöver inte vara för evigt. Det kan räcka med en kväll, en natt.
Men vi kan leva länge på de timmarna vi fick.
Jag behövde inte mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du har så rätt i det du säger. Oftast behöver man så lite, för att vara glad för en lång tid framåt. Det är ju trots allt de fina stunderna vi ska ta vara på, det är dom som kan lysa upp våran väg i mörkret.
Nu blev jag helt plötsligt lite glad också haha. Tack för det :D
Äntligen en blogg värd att läsa, började bli ont om sådanna bland favoritlänkarna. Hoppas allt är bra med dig Jennie! =) our paths may cross again.
Skicka en kommentar