Rädsla

Har du någonsin känt dig osäker då du kommer gåendes i korridoren, varje morgon, fem dagar i veckan? Att du inte passar in i den här världen och att du är rädd för att inte räcka till, att inte vara bra nog?
De oundvikliga kategorierna. Vi har nördarna/töntarna, de populära, ensamvargarna, sportfånarna osv. Och så har det alltid varit och kommer förmodligen också alltid att vara. Skolan är något man inte kan gå igenom utan att ha fått någon form av stämpel. Och om den är sann eller inte spelar ingen roll, du kan inte förändra den förrän du antingen bytt skola eller lämnat den bakom dig. Jag har haft stämpeln slampa en gång i tiden. Jag förtjänade den inte. Jag har också haft stämpeln tönt vilket betydde att ingen ville vara med mig, jag blev en ensamvarg. En klasskamrat jag hade från ettan till nian har alltid varit en ensamvarg. Han fick utstå många kommentarer och alla tyckte att han var knäpp. Men det var hans eget val att bli ensamvarg, han tyckte om att vara mest för sig själv och grubbla om saker. Så vad var problemet? Han varken skadade eller sårade någon, han var bara han. Jag brukade leka med honom när jag var liten och jag minns att jag förundrades över hur intelligent han var. Han var speciell, det erkänner jag men vem är inte det egentligen? Om vi skulle strunta i precis alla "regler" och normer om hur man ska vara och bara vara oss själva så skulle vi inte vara så olika honom. Om jag ska vara ärlig avundas jag honom för att våga vara sig själv så ut i fingerspetsarna. Jag avundas i och för sig alla människor som skiter i vad andra tycker om deras kläder och om vilken stämpel de får. Jag å andra sidan försöker så gott jag kan att bara vara jag och inte bry mig om vad andra människor ska tycka om jag gör si eller så.
Men det kommer alltid finnas människor i de där korridorerna som inte kan hålla inne med sina kommentarer och domar.
Gör denne sig verkligen förtjänt till det eller är det bara något du slänger ur dig för att det är din åsikt?
Tänk om vi, under en dag skulle välja ut en person i skolan vi aldrig haft en tanke om att prata med och umgås med denne. Strunta i vart man "tillhör" och bara vara två människor som inte vet så mycket om den andre. Bara vara människor. Det skulle kunna gå väl eller inte. Det vet man aldrig. Det är likadant som när man går på en fest och träffar nya människor, man vet aldrig om framtiden involverar dessa personer.
Men jag vill tillägga att vi alla också är unga människor som försöker hitta vår väg och oss själva mitt i all kaos. Att göra det perfekt är en omöjlighet och att välja fel väg gör vi alla någon gång. Jag bara undrar hur det skulle vara om alla gav alla en chans att vara sig själva utan de där fällande kommentarerna som kommer ekandes efter en i korridoren.
Att ha en åsikt är lagligt men att såra någon som inte gjort sig förtjänt av det, är inte det en mer oskriven regel?
Jag tror att alla någon gång gått osäkra genom den där korridoren och undrat vad alla tycker om en. Det man nog egentligen skulle lära sig är att det enda som faktiskt borde räcka är att bara vara sig själv, fullt ut.