Jag åt, alldeles för mycket. Var längesen jag mådde så illa av att magen var full. Men gott var det även om det kanske inte var värt det. När jag skulle ta bussen hem kände jag tröttheten komma ifatt mig. Jag slog mig ner på ett säte och somnade direkt. Det kändes som det bara gått ett par minuter då jag slog upp ögonen och insåg att jag skulle av vid nästa hållplats. Fortfarande lika trött och sliten gick jag hemåt, när jag bara hade ett par hundra meter kvar snurrar allting till och jag tror att jag ska falla omkull. Till slut kommer jag hem och går raka vägen in till min säng.
Nu har jag 38 graders feber.
Jag har kommit fram till att jag tänker alltför mycket och talar på tok för lite. Cathrin har så rätt i det hon sa till mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
stackare, vi kan va sjuka va tillsammans. eller så kanske det va jag som smittad dig i vadstena (A) /bell
Skicka en kommentar